Landstigningsfarkoster har vanligtvis hastigheter under 12 knop. De har en bogramp/lutning med samma bredd som farkosten själv. Lastutrymmet är öppet. De är utrustade med maskingevär eller små-marinkaliber. Med ett grunt djupgående är de mycket manövrerbara, vilket gör att de kan nå grunt vatten och stränder som är otillgängliga för landande fartyg; dock har de begränsad räckvidd, låg hastighet, dålig sjöhållning och ett begränsat operativt område.
På 1970-talet uppstod svävare (eller luft-dämpade landningsfarkoster) som hade högre hastigheter och unika amfibieegenskaper, vilket gjorde dem till idealiska landningsfordon. Kina utvecklade svävarens experimentella landningsfarkost av typ 722 1980, med en totalvikt på 65 ton, en maxhastighet på 50 knop, en räckvidd på cirka 200 nautiska mil och kapacitet att bära 150 landstigningstrupper eller 15 ton förnödenheter. Den ännu mer avancerade Type 722-II svävare färdigställdes 1989.
